Brott av Karin Fossum

Karin Fossum är en norsk författarinna född 1954. Hon debuterade tjugo år gammal med en diktsamling och fick pris redan som debutant. Efter det har det blivit ytterligare dikter och noveller och sedan 1995 även kriminalromaner och hon har fått flera utmärkelser genom åren.

Fossums prisade prosa har emellertid ständigt befunnit sig i periferin på min litterära karta så när jag blev rekommenderad att läsa romanen Brott (2006) kändes det som ett bra tillfälle att dels få njuta av god litteratur och dels bekanta mig med Fossums författargärning.

Det börjar bra. Månpocketens omslag är stramt och snyggt formgivet och ståtar med sex citat från tidningar och tidskrifter som intygar vilken fantastisk läsupplevelse som väntar. Bland annat utlovas spänning från första sidan till sista, man ska "sugas in i handlingen" och något menar att boken kanske är det bästa författaren skrivit. Men om du kommit så här långt är mitt råd att ställa tillbaka boken i hyllan och lägga 69:- på något annat, t ex ett besök på McDonalds där betydligt större litteratur än den Brott utgör väntar på deras brickunderlägg.

Alvar Eide heter en knappt medelålders man som arbetar på ett konstgalleri. Han har inga föräldrar, inga vänner, inga intressen och inga ambitioner. Han beskrivs av författarinnan omotiverat som homosexuell, troligen för att få ett alibi han egentligen inte behöver i slutet av boken, men är snarare asexuell. Det enda som verkar viktigt för Alvar Eide är att framstå som "god", vilket även ett av tidningscitaten på omslaget tagit fasta på, och det gör han främst genom att skänka pengar till insamlare och andra tiggare. Under bokens första 70 sidor eller så vankar han fram och tillbaka mellan bostaden och arbetet, som han sköter väl med fingertoppskänsla för galleriets olika kundtyper, utan att något särskilt händer och spännande är det definitivt inte. Det är tvärtom riktigt segt. Sedan händer två saker: Han bjuder en ung, kvinnlig narkoman, som frusen ramlar in på galleriet, på en mugg kaffe en kall vinterdag och en tavla kallad Brott dyker upp på galleriet. Tavlan kostar 70.000:-, vilket motsvarar Alvars samlade sparkapital på banken, men Alvar tycker verkligen om den och börjar så vela med köpbeslutet.

Det som händer fortsättningsvis är att heroinisten Katrine dyker upp allt oftare och dessutom tränger sig på Alvar mer och mer, bland annat genom att stjäla reservnyckeln till hans bostad så att hon kan komma och gå som hon vill. Med en mental kraftansträngning ordnar Alvar med låsbyte för att slippa parasiten men när Katrine ber om nyckel även till det nya låset får hon det, för den sorgligt ryggradslöse Alvar kan inte neka. Under resten av boken ber Katrine Alvar om pengar till heroin om och om igen vilket hon också får under lama protester medan Alvars sparkapital successivt sinar. I slutet av boken dyker Katrine upp rejält abstinent. Hjälpsamme Alvar söker upp hennes langare på stan för att köpa heroin åt henne men får istället några okända tabletter som ska vara "bra mot allt". Katrine får knarket och dör sedan på soffan hemma hos Alvar, som senare på natten dumpar liket invirat i en filt på en skogsstig under ihärdiga självförebråelser. Grannen, som har sett Katrine komma och gå, uppmanar Alvar att kontakta polisen när han läser om likfyndet i tidningen men Alvar fegar ur. Polisen kommer i alla fall, Alvar får en snäll advokat som blir hans vän, Katrines välbemedlade familj är förstående eftersom hon talat om Alvar som "en vän", obduktionen visar att tonåringen Katrine dog av hjärnblödning och tabletterna visar sig ha varit morfin så Katrine fick ändå lindring på slutet tack vare snälla Alvar. Alvar behåller dessutom sitt jobb eftersom chefen är så förstående - men någon tavla blev det förstås inte eftersom hela Alvars kapital gått till knark. Och just det, bög-Alvar har så klart inte ens haft sex med henne (han har troligen inte haft sex med någon).

Frågan är förstås vad allt det här, berättat på 275 sidor, går ut på. Att diskutera godhet, som Sydsvenskans recensent uppfattat boken? Den diskussionen lyser helt med sin frånvaro eftersom godhet inte är oförmåga att säga nej. Är det spännande? Knappast. Utmanande? Nej. Samhällskritiskt, då? Inte särskilt. Dessutom har författarinnan ett alter ego i boken som diskuterar den fortsatta handlingen (och äter stekt ost med lingon) med huvudpersonen Alvar som då och då kommer på besök hemma hos henne, boken blir ett slags bok i boken, ett rekursivt grepp som dock bara känns som ett irriterande och malplacerat maner. Språket är inledningsvis lite kvällstidningsaktigt med korta och ibland ofullständiga meningar men blir bättre efter hand.

Brott av Karin Fossum är minnesvärd enbart för sin beskrivning av en människa med ett liv som går på sparlåga, en rädd människa utan vilja och ryggrad och vars eventuella godhet läsaren inte kan ta ställning till. Den borde nog inte ha publicerats alls men är man prisbelönad och känd så går det att publicera även litteratur som borde ha stannat i byrålådan.